Alltså jag kom över en artikel som en vän till mig delade på fb i måndags, artikeln är dock skriven den 7 januari 2016 men den känns ändå aktuell fortfarande. Det är alltså en förskolepedagog som skriver om barn som har separerade föräldrar och hur föräldrarna skadar varandra men ändå sina barn samtidigt, jag kan absolut hålla med om det men samtidigt kan man inte dra alla separerade föräldrar över samma kam? Jag vet att den riktar sig åt just de föräldrar som under en separation bråkar men samtidigt generaliseras föräldrarna genom att säga att SEPARERANDE föräldrar bråkar men det är kanske inte riktigt sant? Jag sitter på två olika sidor av saken därför att den ena familjen som är separerade har ett fungerade humanitärt förhållande till varandra och kommer överens om barnen, visst finns det få konflikter med det är typ små saker som inte ens kan räknas som en konflikt. Pappan har tre helger plus en vecka och mamman har tre veckor plus en helg så har dem löst det. Den andra familjen har det inte alls lika lätt därför att där har vi en förälder som bråkar och ställer till det medan den andra ser till barnets bästa, det innebär alltså att det inte är ett "gemensamt" bråk. Pappan där anser att det är hans rätt att träffa sig barn men det är helt fel det är barnets rätt att träffa sin pappa i den utsträckningen som barnet själv vill alltså inte varje dag varje vecka och inte nödvändigtvis sova hos pappan. Barnet bor hel tid hos sin mamma och för tillfället är det vad som fungerar bäst eftersom att det är mamman som "bråkar" minst, vilket barnet naturligtvis känner av precis som det nämns i artikeln. Pappan har en dag i veckan då barnet motvilligt går med på att träffa honom och sen ska ha egentligen ha varannan helg eller ja fredag till lördag men det vill inte barnet och då säger mamma självklart ifrån, men det kanske man inte får för då räknas det som "bråk". När mamman väl säger till pappan då gormar och skriker han för att det är hans rätt när det egentligen inte ens är det? Så jag tycker rent spontant att alla separerade föräldrar inte bråkar och ibland är det inte båda parterna som bårkar utan bara den ena. Då känns det fel att man generaliserar alla separerande föräldrar för det är ju definitivt inte snällt mot de separerande föräldrar som faktiskt inte bråkar alls, det finns säkert några som inte gör det men de kanske är få jämfört med mängden som gör det. Men fortfarande finns det ju ändå två sidor av ett mynt?! Jag tycker  i alla fall inte att artikeln är rättvis eftersom att den generaliserar så mycket. Sen kanske inte jag ska skuldbelägga en förälder som jag gjorde alldeles nyss för målet är att man ska samarbeta det vet jag men när den ena föräldern ser till barnets behov och välmående och den andra bara tänker på sig själv då är det nästan lättast att skuldbelägga den föräldern som är egoistisk?! Sen är det klart att man alltid är två föräldrar om ett barn det går inte att sticka under stolen med, men när man som en förälder ser till barnet och den andra till sig själv då uppstår konflikter och det är nog där man krockar för att det är jobbigt att hantera en egoistisk person och jag tror att ni som läser bloggen förstår vad jag menar speciellt ni som kanske just nu är ensamstående förälder som kanske upplever samma sak? Jag menar inte att det är fel av honom som skrev artikeln att skriva att barnen tar skada för det gör dem och att separerade föräldrar inte bör bråka men det är ändå något som gör att man bråkar om man nu gör det.

Tycker inte att man ska generalisera separerade föräldrar för det är inte alltid svart och vitt och bara för att man själv haft ett sådant föräldrar förhållande så har inte alla haft det eller har det nu. 

/Elin

Jag har insett att jag nog aldrig kommer förstå mördare, frihetsberövare etc. anledningen till varför har jag dock inte kommit fram till ännu men jag tror mig veta varför. Jag tänker så här att det kräv hur mycket plandering som helst egetnligen för att kunna begå ett hänsynslöst brott oavsett om det är stort eller litet, och det är just det planeringen som får mig att inte riktigt förstå. Här planerar man någonting under en längre eller kortare tid och sen utför man det och jag känner den tiden man spenderar på en planering inför något dåligt hade man praktiskt taget kunnat använda till att planera något bra, någonting som hjälper människor istället för att stjälpa förstår ni min tanke? Planeringen tar som sagt tid och vart hittar man den tiden? Jag känner att jag inte skulle ha den tiden definitivt inte jag har liksom knappt tid med en hobby blogg haha. Men sen vet jag att många som begår brott oftast också är väldigt sjuka eller åtminstone diagnosticeras med att man var psykisk sjuk, men fortfarande så kräver det planering och även om man mår dåligt i sig själv så tänker jag att man ändå kan använda den kreativitet som krävs för att planera ett mord eller liknande till någonting helt annat. Nu har jag aldrig mått extremt dåligt så att jag känt av det behovet, att skada, men jag tänker att alla är ju inte sjuka eller mår dåligt när man begår ett brott? Många är faktiskt inte det och då känner jag är det inte bättre att ägna den tiden till något bra, hjälpa cancersjuka, volontärarbete på röda korset eller starta en insamling för att göra det bättre för någon annan och få bekräftelse för att man gjort något bra än att sitta i häktet och fängelset?

För min del handlar det nog mycket om att jag har ett för stort och gott hjärta att jag oftast väljer att se det goda i människor så vidare inte det motsatta är bevisat direkt. Jag skulle till exempel aldrig ha tålamodet att planera någonting sådant hemskt det finns inte i mitt intresse heller men jag skulle inte ha tiden till att göra det. Många planerar ju i flera år vilket också skrämmer mig. Jag kan helt enkelt inte tänka mig att man som människa kan vara så ond för det är precis vad man är. Jag är dessutom säker på att jag inte ogillar människor för att de inte gör eller tänker som mig eller inte alls drar jämt med mig utan jag ogillar människor därför att de använder sin tid fel. Att planera något hemskt är att använda sin tid fel, oavkortat. Det är det som gör att jag ogillar vissa människor för att de slösar bort sin tid och kreativitet på idiotiska saker, det gör mig arg. 

Hade jag kunnat hade jag gjort allt för att alla skulle ha det bra men jag kan inte det, det går liksom inte för att det är alltid någonting som kommer emellan och sen skulle det väcka för stor uppmärksamhet och jag gillar inte uppmärksamhet riktad mot mig. Jag har tusen idéer som jag skulle kunna ge bort. Jag vill hjälpa alla för i grund och botten födds ingen ond man utvecklas till en ond person beroende på förhållande som man växer upp i. 

/Elin